New York i bildlänkar

Ett tips är att trycka Ctrl+länk. Då kommer bilden upp i en annan flik istället för att man ska hoppa fram och tillbaka som en annan tok. Håll till godo:
Morgonen det begav sig mot New York.
Första morgonen på The Metro Diner, dit vi alltså återkom.
Första gången i New York's tunnelbana.
De fantastiska brudarna jag åkte med.
Men helvete, dricker jag bara Corona på bild?
Femtielfte gången på Starbucks, samma Starbucks där jag satt bredvid Mark Indelicato.
Jag tar ett ögonblick i The Biblical Garden.
Talande bild från flygbussen till Newark dagen vi skulle hem.
Tack Fia för de roande bilderna!

Men det finns annat tokigt också...
Måste länka till den här bilden från Julmarknaden i Belfast. Jag hade hittat friterat flott med varm flottig nutella på. Överlycklig.
En sista från en av de sista dagarna i Belfast då Hanna hälsade på.
Jag är nog inte riktigt som jag ska vara i skallen men det ordnar sig nog också en dag. Jag ska nog bli som folk jag också.

Men då var det roliga slut för den här gången, men man behöver bara vänta tills nästa avsnitt av The Life of Sofia the Hutt sänds. Samma kanal. Annan tid.

Det där med Moo-Pa och bilar...

Min pappa är otrolig med min bil. Jag tycker att jag har kört som en tok (alldeles hiskeligt olagligt fort och respektlöst, men vi snackar om mitt ute i bushen så tro mig, ingen/inget har kommit till skada) ända sen jag fick bilen men den går inte sönder. Den kunde vara gjord i titanium vad mig anbelangar. Fantastisk bil den där skroten. Det finns dock ett problem. Moo-Pa kör den ibland. Och andra för den delen.
Moo-Ma brukar inte få igång bilen alls. Besiktningsmän har kört sönder bromsarna. Syster har lämnat lyset på över natten och laddat ur batteriet. Moo-Pa däremot, tog sönder avgasröret imorses, vilket han gjort en gång tidigare också och han har gjort sönder framrutan vid två tillfällen. Jag vet inte om det är han som är delaktig i att högtalarna är sprängda, att högtalare saknas fram, att nerrullningsfuktionen är trasig i alla dörrar och att min bensintank läcker om man tankar mer än 35 liter.
Jag klagar inte när när det i allmänhet är den som skapat problemet som betalar för det (förutom besiktningsmannen som tyckte att jag kunde fixa min skitbil. Konstigt, det var ingen skitbil INNAN besiktningen... så Moo-Pa fick fixa *elakt skratt* Ja, jag är bortskämd).
Min bil gillar mig. Men ingen annan.
Idag har jag varit ute större delen av dagen och låtsats vara "bonne" (bonde på rikssvenska) och förtjänat min kaffe.
Dé é la fina grejjer dé.
Men jag har fortfarande inte börjat på uppsatsen.

It's raining again

Jag är rastlös. Jag har varit Hemma hos Moo-Ma & Moo-Pa i två dagar, har kört bil som en idiot, säkrat ett sommarjobb, köpt en låda, druckit kaffe, klappat små barn, shoppat kläder, tagit långpromenader med hunden och ledsagat en mullvad in i nästa värld men jag är rastlös som ett djur i bur. Ögonen är som tefat, händerna darrar och armarna/axlarna värker. Jag känner inte för att umgås med folk men jag är galet kelsjuk. Jag följer likt en skugga efter en tyst jamande Torsten men jag gillar inte att han fäller vita hår på mina svarta kläder (eller sätter klorna i mina lår för den delen).
Jag har sytt om en byxdress jag köpt. Jag har sytt om en tröja jag gått och funderat på att göra något åt i ett par månader. Jag har omorganiserat min filmhylla. Jag har till och med börjat rensa ur min garderob. Allt för att slippa läsa böckerna till uppsatsen.
Hjälp, jag kan inte slappna av.

Moo-Ma, I'm coming home

Ja, så är det.
Ska Hem en sväng till Syster, Moo-Ma och Moo-Pa. Behöver rensa ut det allra sista av New York-luften ur lungorna och kanske hitta motivation till att gå vidare och avsluta den här terminen på ett hyfsat värdigt vis.
Jag behöver klura ut vilka mina vänner är, vad det är jag söker så febrilt efter och hur stark jag egentligen är.
Om 1½ månad är det dags att ta farväl av Kalmar. Det är nog på tiden.

Win

Jetlag botad genom konstant intag av chai, försök till sömn på rätt tid på det svenska dygnet, spinning/träning och en stor mängd tv-serier som är tillräckligt bra för att mystiskt få råka hamna hos mig och upprätthålla ett visst intresse under en längre tid. Gregory House och jag är så jävla tajta såhär inne på sjätte säsongen.
Sen kom jag på att även om serien Castle utspelar sig i New York är den precis som How I Met Your Mother och Friends inspelad i studio i Los Angeles. Taskigt egentligen.

Kan nämna att Spotify Premium verkligen är värt 99 kr/månad. Dels slipper man den otroligt jobbiga reklamen och dels är kvalitén på låtarna märkbart bättre. Hell yeah!

Jetlag Deluxe (New York City)

Det är nu jag borde skriva vad som hände, vart det hände, när det hände, med vem det hände och hur fantastiskt det var.

Så OK. Let's do it.

Den 11e april, som visade sig vara en mulen snålblåsig Kalmarmorgon, samlades en liten trött grupp unga damer vid en busshållplats. Efter 6 timmar med buss var vi framme i Stockholm och jag hade bestämt mig sen tidigare för att jag skulle lära mig gilla den där hufvudstaden jag kommit att hata av någon avlägsen sedan länge bortglömd anledning. Det var "Medeltidsmarknad" i Kungsträdgården bestående av pinsamt dålig underhållning tacksamt gömd inom en lite ring av tält med bara det värsta av det bästa av det man kan tänka sig sälja som har något lite att göra med det mellan järnålder och renässans. Jag var INTE IMPONERAD. Det var faktiskt pinsamt dåligt men mäniskorna är det aldrig fel på. Enligt mig.

Träffade vänner. Fikade i Gamla Sta'n. Sova hos en kompis till en kompis vars katt fattade tycke om mig och jamade mig i örat hela natten för att få mig att leka med honom. Aningens frustrerande.

Snorigt tidigt den 12e smög vi iväg mot tåget till Arlanda, från Arlanda med 8 timmar flyg till Newark International där vi snällt väntade i nästan 2 timmar för att patriotiska USA ska få känna sig säkra och ta ut sin uppdämda ilska på turister som försöker ta sig in i landet. Från flygplatsen till Port Authority i New York kom vi på 40 min med buss och därifrån till hotellet åkte vi med en av de ökända gula taxi-bilarna. Vi överlevde. Mirakulöst. Klockan var bara 16 på soliga eftermiddagen men alla var som gröt i huvudet. Att det sen visade sig att det blivit fel på vår bokning på hotellet var väntat men det gjorde att vi var 4 tjejer som fick dela 2 dubbelsängar i ett rum. Nej, det var inte alltför mysigt hela tiden.

Den 13e började allvaret med besök på FN-högkvarteret och den snart nedlagda undergruppen UNIFEM, den 14e var det den svenska FN-representationen och The American Red Cross in Greater New York, 15e bar det iväg till ILO Office for the UN och sist men inte minst den 16e var det det efterlängtade besöket hos NYPD Midtown South Precinct angående sk Auxiliary Forces. Mest givande för mig skolmässigt var kanske den svenska FN-representationen men annars var NYPD-besöket fantastiskt intressant med alla fördomar besvarade. Ett tag blev humorn rätt grabbig, speciellt när batongen och handklovarna kom fram för visning, men det styrdes upp det också. Visst ni förresten att en polisutbildning i USA är på 6 månader?

Den 19e kröp vi osäkert tillbaka mot Newark precis när jetlaggen äntligen släppt och oron pga ett visst vulkanutbrott tagit dess plats. Den 17e hade vi fått reda på att vi kanske skulle bli kvar i New York ända till den 22a. Å ena sidan grät vi inte över att vara tvungna att stanna i staden ett par dagar extra men å andra sidan insåg vi att vi vid det laget skulle döda varandra av frustrationen över att leva 4 tjejer på så liten yta utan någon slags personal space. Den 18e fick vi veta att Arlanda öppnat för trafik igen och att vi fick åka hem i rätt tid med rätt plan. Vilket vi sen tacksamt gjorde. Arlanda var grymt folktomt morgonen den 20e när vårt plan landade.

Vad är annars värt att nämna?

Turismen? New York är vackert och absolut för stort för att man ska upptäcka det på en vecka vilket jag panikslaget upptäckte under en smärtsamt långsam tunnelbanetur en förmiddag. Och det är väl egentligen det enda jag kan säga. Jag ångrar bristen på besök på olika museum och New York Public Library men jag fick se otroligt mycket av staden under bussturen New York TV & Movie Sites och jag fick nästan helt utan övertalning se den gudomligt vackra Cathedral Church of St John the Divine. Fridfullt värre.

Man kanske dock ska akta sig för tursitfällorna som lurar överallt - tänk efter innan du köper något, jämför priser, läs det finstilta, ät inte nära de största attraktionerna eftersom det kan bli en dyr nota men våga ändå satsa. Bio är precis lika dyrt som i Sverige om inte ännu dyrare. Converse visade sig vara ett lågstatusmärke i USA vilket gör att du får dem billigt. Och om du gillar öl så har jag ett varningens ord åt dig - USA serverar öl som är så nära vatten du någonsin kan komma. Inte ens Guinness får de till rätt. Har du tid över en kväll - dra på en av Comedy Central's shower precis som vi gjorde och älskade. Tänk dock på att även om biljetten blir billig kan notan bli dyr.

Shopping...? Jodå, Forever 21 var sjukt bra, H&M är klart bättre i New York än i Sverige, Century 21 var häftigt för märkesnördar, Macy's var för dyrt och för stort för mig och Victoria's Secret visade sig inte ha min BH-kupa. Annars var ju Victoria's något jag sett fram emot... jag tröstshoppade underkläder på ett obskyrt ställe som kallades Strawberrys istället, köpte Converse på Journeys Shoes och en obeskrivligt vacker oälskad Wolverine-tröja på turistfällan Grand Slam.

Betyget? New York är en stad som för evigt kommer att ha en avgränsad plats i mitt hjärta trots den dåliga luften, kackerlackorna på hotellet, råttan i tunnelbanan. De galet trevliga människorna, Starbucks och Central Park väger upp för alla de dåliga delarna.

Nästa gång, för tro mig, det blir en nästa gång, blir det en kulturell resa med siktet inställt mot museum av alla sorter. Ett stort tack ska riktas till The Metro Diner på hörnet Broadway 100th Street där vi inmundigade frukost varje morgon (utom en då vi istället tog Ellen's Stardust Diner).
Nu? Jag blev varken rånad eller skjuten. Jag har jetlag från helvetet men överlever nog det också till slut med lite mer té ur min I ♥ NY-mugg och ännu en stunds begrundande över hur många gamla filminspelningsplatser jag varit på inom loppet av en vecka och hur många extremt vackra män och kvinnor jag sett.

Hemma

...efter totalt 13,5 timme på buss, 16,5 på flyg och oräkneliga timmar på tunnelbanor och till fots.
3 timmars sömn de senaste 34 timmarna. Det är allt jag har att säga just nu.

Fjärilar eller...

RESFEBER!!

...och inte så lite heller...

Rätt igen

Marie vet hur man snackar någon ur ett bad mood. En lunch och fem koppar kaffe senare var man som en vanlig människa igen.

Dags att ta tag i den där förbannade resväskan...

Fnys

Låt mig beskriva min morgon:
Arg som en uppretad geting vaknade jag vid 5:45 och väntade lika argt på att mobilen skulle börja sjunga vid 6:10 och när den väl började ville jag inget annat än att introducera den för väggen alternativt strypa den med en strumpa.
Ve den som stog i vägen, det var till och med nära att den lille fule pudeln som skällde åt mig i trappuppgången fick sig ett pulver från en grusig Converse-sko. Istället blev det en grymtning medan tanten släpade in råttan... förlåt, hunden in i lägenheten.
Utöver det visst jag dessutom att på gymmet där väntade de massivt sminkade brudarna (?) och de äldre männen som medan de glatt tjötar om absolut ingenting tar upp maskinerna... Det var kort sagt ingen lycklig Sofia som klampade in på Friskis i morses.
Tacksamt nog var lokalerna mellan 7:10-8:40 öde.
Inga dödsfall.
Hem efteråt, vatten, juice, havregrynsgröt med äppelmos och ett nytt avsnitt av Supernatural.

Idag blir det till att släpa upp resväskan till min våning. Högst upp. Sista dörren. That's me.
På söndag morgon ska den ner igen. Färdigpackad. Något jag ser fram emot? Vafan tror du om mig?

Snart lunch med bästa Marie, hon lyckas alltid.
Sen fika med the rest of the gang.
NEED COFFEE.

Man offrar sig

Insåg precis att den irländske komikern Dylan Moran kommer till Sverige med sin akt "What it is" nu i april för tre framträdanden. Den 12 april är han i Göteborg och vart är jag då? Jo, i New York. Å andra sidan har jag sett hela showen på YouTube (I love YouTube) och den är sämre än väntat, men ändå klart sevärd. Så konstigt nog sörjer jag inte.

Planering

Jag sparar pengar till min resa till New York fast det märks verkligen inte på hur snabbt pengarna försvinner från kontot. Den resan har gjort mig pank utan att jag ens åkt än.
Resa t/r Kalmar - Stockholm fixad.
Resa t/r Stockholm - Arlanda fixad.
Resa t/r Arlanda - Newark fixad.
Resa t/r Newark - New York kvar att betala.
Metrocard till hela veckans resor kvar att betala.
Och sen är det ju mat, dricka och inträden + taxi.
Imorgon blir det till att lösa in depositionen jag fått tillbaka från QUB och växla till sig några dollar.
Kan behövas.
Fattig som ett hjon.

LotS

Ja, jag VET att tv-serien The Legend of the Seeker är INSPIRERAD utav bokserien The Sword of Truth av Terry Goodkind. Jag understryker ännu en gång att den är INSPIRERAD utav den, den är alltså inte som det påstås utav produktionsbolaget (vilket är Disney och ABC kan jag påpeka) BASERAD på bokserien, vilket är ren och skär lögn om man ser till handling, detaljer, karaktärer osv etc. Detta vet jag eftersom jag fick det påpekat för mig av någon som faktiskt läst böckerna (vilket jag inte gjort).
Att man måste se skillnad på och hålla isär de båda begreppen är självklart och i den tid vi lever i är det viktigaste oftast inte att hålla sig till storyn utan att ge människor, och speciellt då fans, något spännande i en förpackning de känner igen - karaktärsnamn, platser och dylikt - alltså inte att vara korrekt.
Se bara till alla de löjliga serier och filmer gjorda av Robin Hood av Howard Pyle, Harry Potter av J.K. Rowling, Sherlock Holmes av Sir Arthur Conan Doyle och vad Disney har gjort med The Little Mermaid, The Beauty and the Beast, Pinocchio och även då just Robin Hood och Sherlock Holmes.
Även spelvärlden har känt av den här trenden, speciellt Blizzard som har baserat en hel uppsjö av böcker på sina spel Diablo och Warcraft. Diablo-böckerna som Richard A. Knaak har skrivit är dessutom ruskigt bra.

Men det är ett rent nöje att se Craig Horner utan tröja.

Nedräkning

7 dagar kvar tills jag tar bussen till Stockholm och förhoppningsvis hinner gå på medeltidsmarknaden i Kungsträdgården.
8 dagar kvar tills flyget går raka spåret mot New York. En studieresa helt i statsvetenskapens tecken. Pfft! Eller hur...
20 dagar kvar till medeltidsmarknaden i Salvestaden. Jaha. Dags att leva upp till lite förväntningar här nu.
51 dagar kvar till Towel Day och jag bär stolt min handduk + att jag funderar på att åka till Norrköping och Pappagrappa för en Pan Galactic Gargle Blaster. Where’s Your Towel?
54 dagar kvar till Leksands Medeltidsmarknad - Sveriges mysigaste medeltida marknad. Som jag förmodligen inte hinner åka till.
60 dagar till opponeringen som kommer att avgöra om jag har en fil. kand. i statsvetenskap eller inte.
109 dagar kvar till Kungahälla Medeltidsdagar. I Kungälv. Som råkar vara Sveriges rektum när det regnar.
126 dagar kvar till Medeltidsveckan 2010. Boendet bokat och klart... Länge leve medeltiden!

Men varför måste tiden gå så fort?

Näfan

Jag är redan ruskigt trött på att vara sjuk så för ungefär en timme sen bestämde jag mig för att inte vara sjuk mer. Jag kommer härmed att trotsa min röda näsa och raspiga hals och skita i konsekvenserna. Jag kan inte se att någon av de konsekvenser jag kan komma på såhär på rak arm (inkl. röstlöshet, lunginflammation och hjärtmuskelinflammation) är särskilt negativa i skenet av den aktuella sinnesstämningen. Så imorgon blir det tidig morgonpromenad för att hämta cykeln som fortfarande borde stå vid tågstationen och om jag tar vägen över Tegelviken så kan det bli ungefär en timmes rörelse. Kanske lite mer.
Mest för att jag är arg. Mycket. Arg på mig själv.
Jag provade ett par byxor idag som jag köpte precis när jag flyttade ner till Kalmar igen och då när jag köpte dem satt de perfekt, till och med lite löst, nu är det precis att jag kan använda dem utan att det ser dumt ut för att de är för små. Mina mått är helt åt helvete numera och jag vill inte ens tänka på vad jag har gått upp i för viktklass.
Jag behöver verkligen arbeta upp diciplinen. Det finns inte en chans i helvetet att jag kan fortsätta såhär för då kommer jag att rulla fram innan sommaren hunnit anlända på riktigt.
Varför räcker inte självhat när man vill förändras?
Jag kan inte sluta tänka på mat. Den jag äter, den jag just åt, det jag tänker äta, den jag inte äter, den jag äter trots att jag inte borde vilket är mer än vad som är önskvärt. Allt kretsar runt den. Hälsosamt - knappast. Jag behöver en rutin som tar bort tankarna från den där förbannade maten eller helt enkelt en övervakare som följer med när jag handlar mat... alternativt en tvångströja eller kylskåp och skafferi med tidslås eller två vakter med stora yxor.
Jag hatar helger och röda dagar och ändrade öppettider.
Jag hatar att jag inte har en egen löpmaskin. Har du en över så hör av dig.
Min blogg borde inte heta -Defender of Nerdiness-, den borde heta -Obsessed-.
Och inte så lite heller.

Om det fortfarande är fint väder imorgon så ska det efter promenaden bli en massa läsande på balkongen.

Ahem

...and as inevitable as the fucking tide, The Legend of the Seeker is recorded in New Zealand like all other fantasy related series and films are these days.
Det är Craig Parker som spelar ondingen i serien ifråga - det är alven Haldir från the Lord of the Rings för den som undrar (jävligt otippat måste jag erkänna) - och lille Craig Horner - som var med i Blue Water High innan - har äntligen vuxit upp och skaffat skägg!
Ursäkta, men jag håller på att skratta ihjäl mig här borta (jag börjar hosta tills jag inte har luft när jag skrattar och jag har redan hostat bort den lilla röst jag hade kvar i morses så jag är väl stum imorgon).
Men om man ser serien över det stora hela är jag grymt imponerad. Kostym, manus, rekvisita och skådespelare. Hot damn.

GLAD PÅSK.

Beware of Zombies

Sitter och slöglor på Dawn of the Dead från 1978 och inser ännu en gång hur lite jag tycker om de äldre zombie-rullarna. Nej, tacka vet jag re-maken av ovanstånde, Shaun of the Dead, I sell the Dead eller 28 Days Later, där snackar vi zombierelaterad underhållning!

Blytung

Det känns som att mitt huvud väger ungefär 50 kg just nu på grund av feber och allt slem som samlats där uppe.

Ja, jag är sjuk. Som en hund.

Jag sväljer taggtråd, det brinner bakom ögonen och trots att jag sovit närmare 12 timmar inatt så är jag fortfarande trött. Å andra sidan har jag sovit mellan 3-5 timmar de flesta nätterna föut. Det tar på krafterna.

Jag längtar till New York.

Funderar på vad jag ska göra när jag väl är där. Förutom studiebesöken hos bl a FN, NYPD och FDNY alltså. Första stoppet är ju i alla fall närmaste Starbucks. Going to be walking in Central Park for sure. The Empire State Building? Greenwich Village? Ellis Island and the Statue of Liberty? New Jersey? Who knows.