Det finns två saker som i 95% av fallen får mig att bli 14 år gammal igen - så arg, besviken, ledsen, ensam, känslosam och olyckligt förälskad som jag var då. Dessa två är romantiska komedier och låten Right Here med Staind.
Jag har aldrig varit förälskad i något annat än tanken på kärlek. Den där äkta känslan som andra pratar om. Har jag sagt något annat har det varit lögn för att jag verkligen önskat att det var så.
En relation handlar om ömsesidighet, i väldigt stor utsträckning om att respektera och lita på varandra. Har jag hört. Och försökt förstå mig på tvärt emot min egen logik.
Som pessimistisk realist och cyniker vet jag att det är precis när man behöver människor som mest som de sviker. Antingen det eller så betraktar man åren försvinna tillsammans med den där vänskapen samtidigt som gamla förtroenden läcker ut. Folk öppnar munnen och ut ramlar ord som borde lämnats osagda.
Besvikelse.
Det är en ond cirkel. Jag litar inte på människor för att jag "vet" att vem som helst kan prata skit eller svika eller plötsligt försvinna. Jag vill inte släppa människor nära inpå för att jag "vet" att de oundvikligen kommer att svika. Jag vill inte prata med människor för att jag "vet" att de i rätt sällskap kommer att säga de mest fantastiskt elaka saker. Jag har hört det och seeing is believing som vi alla vet.
Och ändå är det jag vill ha närhet. Emotions are truly irrational.
Heigo Kurosawa sa en gång till sin familj att han aldrig skulle leva till att se sin trettionde födelsedag. Han var 27 när han begick självmord i sin lägenhet i Tokyo. Hans lillebror Akira glömde det aldrig.
No comments:
Post a Comment