In Dublin's fair city

Torsdag:
Lyckades efter mycket möda packa mig iväg mot bussen mot Dublin. Jag älskar för övrigt att åka med buss, resan på 17 mil från Belfast till Dublin City Centre med returresa kostade mig £19,50 vilket var helt överkomligt medf min ansträngda ekonomi. Bussarna går alla dagar i veckan varje hel timme - helt fantastiskt.
En intressant del med själva resan var att se hur alla skyltar plötsligt ändrade karaktär vid den irländska gränsen från att ha varit uteslutande på engelska till att vara på både engelska och gaeilge/irländska. Roligt var också att åka igenom nordirländska Newry, ett mellanstort schizofrent ställe precis vid gränsen mellan länderna med ett jätteköpcentrum som tar både € och £. Värt att nämna är också att jag satt igenom den totala summan av 5 timmar tur & retur i ren förundran över landskapet mellan Belfast och Dublin. Jag vill absolut åka ut i själva landet nästa gång jag är häromkring.
Jag kom fram och hamnade i en taxi med en taxichaufför som efter att fått höra att jag pluggade statskunskap/politik berättade om vad irländarna egentligen tycker om nordirländarna. Det var en visa jag kommer att skratta åt länge.
Kom fram till hotellet Dublin Citi Hotel of Temple Bar och mitt sällskap där sällskapet var betydligt bättre än hotellet. Nog för att sängarna var sköna, täckena tjocka och själv hotellet centralt men badrummet var under all kritik. Förutom en prydlig mögelodling i duschdraperiet så hade vi en läcka i taket över duschen. När människorna i rummet över vårt tog sig en dusch märkte vi det genom att vattnet strömmade ner genom taket ner i vårt badrum. Ganska ofräsht.

Jag lämnade min ryggsäck och drogs med till den första puben för min del som skulle besökas; The Temple Bar där en Guinness kostar €6,10. Det var lite väl saftigt får jag erkänna. Att musiken sen dessutom var för hög gjorde inte saken bättre. Vi lämnade stället när ölen var urdrucken.

Fredag:
Musikaffärer och sen massor av pubar med musik och framförallt öl. Jag tror att vi gick igenom fyra stycken pubar till slut med dricka på varje ställe och jag förälskade mig i irländsk folksång. I de flesta fall betyder det The Dubliners. Beställde en hel del Bulmers (Magners för er Belfast-bor, en irländsk cider, sötare än Strongbow, beskare än Kopparbergs) under den kvällen.
Minnesvärt var besöket på The Auld Dubliner där trubaduren till slut utbrast "Up the Dubs!" (uttalas som "Op the Dobs!") till Dublin-bornas stora glädje. Vi hängde på i ren extas. I alla fall jag. Killen imponerade oss dessutom med att ha sjungit i ca 2,5 timme när vi lämnade etablissemanget.

Lördag:
Först en musikaffär, sen en annan musikaffär, sen en titt på Dublin Castle (inget imponerande som ni kanske ser på bilden som visar slottsgården som var det häftigaste vi hittade),

sen tillbaka till den första musikaffären igen och sen äntligen något jag sett fram emot länge; Guinness Storehouse. Vi blev infomerade om hur Guinness tillverkas och hur en Guinness direkt från bryggeriet smakar. Underbart. Nu förstår jag vad det är som ger dryckernas dryck dess specifika smak.

Efteråt testade vi mexikansk mat, egentligen i ren desperation eftersom vi alla tre hade så lågt blodsocker att vi kunde tagit död på varandra och sen festat loss på liken. När vi efteråt var mätta och glada tog vi oss ett till besök på The Oliver St. John Gogarty Bar.

Söndag:
Tid att åka hem. Sorgligt. Hade sammanfattat en bra helg men det tog emot att lämna sällskapet bakom sig. En och annan tår fälldes och kramar utdelades. Jag kommer att sakna att få sova bredvid någon galet mycket de närmaste dagarna, men det kan verkligen inte vara enkelt att tycka om en så känslokall människa som mig.
En avslutande önskning är att någon gång få åka till Dublin, eller Belfast för den delen, över St. Patrick och dricka Guinness med alla irländare. Alltså alla som dricker. Och alla andra.

För övrigt:

Jag kan med glädje meddela alla Bleach-fans där ute att anti-hjälten Captain Zaraki Kenpachi of the 11th Squad äntligen återvänt till serien i allra bästa Zaraki-manér - med en riktig jäkla explosion.

Dock blev jag smått förbannad när jag gick in i ännu en serietidningsbutik i Dublin och ännu en gång upptäckte att "X-23: Innocence Lost" och en samlad volym av "Messiah Complex" inte säljs. Det finns inte över huvud taget en enda samlingsvolym, eller delar av serierna, med X-23. Hon må ha varit speciellt skapad för X-Men Evolution men hon är populär även utanför. Dammit.