Agorafobiker i vardande

Det är ett mirakel att en överlever ett ställe som Ge-Kås utan större skador. Undrar hur många som blir ihjältrampade där per år. Eller möjligen överkörda av kundvagnar eller får ett par revben brutna för att små ilskna tanter kör in armbågarna i dem. Geez Louise... Jag hade fortfarande ont i hälsenan som kördes på när jag kom hem därifrån igår. Den och min älskade rumpa som folk körde in i gång på gång som om det mirakulöst skulle ge dem livets alla svar.

Eftersom jag är fattig som ett hjon så tänkte jag inte inhandla några större mängder grejer. Vilket jag inte heller tyckte att jag gjorde. Hm. Hur som haver så fick jag äntligen tag i ett par chinos som satt bra (aka det ser inte ut som att jag har en jättesnabel framtill i byxan), en jättesöt blus (med ”ROSETT!!”) och (här gick jag emot mina principer) en One-Piece (eller Jumpsuit som de tvingas att kalla det för att inte trampa in i någon annans Copyright-träsk).

Det briljanta med en One-Piece är att den går att använda vid ganska många tillfällen men gemensamt för alla dessa tillfällen är att de sker inom hemmets väggar. Oftast i total ensamhet. De är nämligen gräsligt(!) fula de där plaggen. Min är svart med rosa foder. Så även om svart är en genial färg så kan inte ens svart göra en One-Piece bärbar bland folk. Med andra ord så går One-Piece till skolan fet-bort... men att sova i den är galet mysigt.

Det var lite svettigt där ett tag mitt i en vild hord med shoppingsugna kvinnor i varierande ålder. Min vilt stirrande blick. Paniken. Men jag överlevde. Phew. Och jag fick dessutom tag i den vattenfasta svarta eyelinern jag skulle dit för från början. Men jag glömde köpa en termos.