Håret

Jag känner mig snaggad, alternativt 12 år gammal (att bli klippt av sin mamma gör det mot psyket), och är fortfarande arg över förlusten av håret. Jag har inte varit såhär korthårig sen jag hade så kort hår i nacken att frisörskan rakade bort det kortaste och det är ganska exakt 4 år sen. Det låter lite skrämmande och det är det.

Ändå känner jag att jag behöver förklara varför jag är så arg.

Hår är en del av fåfängan eftersom det är ett uttryck av identitet och viktigt för våra utseenden. Inom hinduismen är fåfänga så omoraliskt att man i sin hängivenhet till gudarna rakar av sig sitt hår flera gånger under en livstid. Ett värdefullt offer till gudarna likväl som ett tecken på tillgivenhet.

För mig är hår viktigt.

Att man tar hand om det och att man vågar uttrycka sig genom håret.

Jag har velat ha långt svallande hår sen jag var 13 år gammal för att det för mig är ett tecken på kvinnlighet, skönhet och ser väldigt friskt och somrigt ut (dessutom råkade The Fellowship of the Ring ha premiär samma år och det fanns för mig inget kvinnligare än Galadriel). Ändå har jag testat en del hårstilar sen dess för att jag saknat den väsentliga tjockleken man behöver för att ha långt hår. På senare år har den genom fantastiska mängder silica ökat.

Kvinnlighet.

Den här sommaren hade jag hoppats på att också se sådär läskigt kvinnlig ut med långt svallande somrigt hår som jag gjort mitt bästa att ta hand om den här våren endast för det syftet vilket gör att när någon klippte av håret blev jag automatiskt förbannad.

Någon tog mitt hår.

Så just nu står valet mellan ännu en sommar av uppsatt och tråkigt hår, en sommar ständigt klädd i hatt eller inköp av peruk. Jag funderade hastigt också på att sy en uppsjö av 50-talsinspirerade kläder för att kunna springa omkring som (en något fylligare) Audrey Hepburn...

...eller valfri karaktär av kvinnokön ur Pleasantville.

Lockande.