För exakt ett år sedan satt jag som en frustrerat liten grävling vid min dator i Belfast och försökte leta reda på en hjärna, en gnutta motivation och smarta formuleringar till en literature review och en sammanfattning av Politics of Recognition (inlägg "Sökes: Hjärna").
Jag är fortfarande som en frustrerad liten grävling men med en nypa mer bitterhet och cynism. Inte fan är jag smartare i alla fall.
Det regnar här också. Där är det ingen skillnad heller.
Skillnaden kanske ligger i att jag faktiskt pluggade där. Nu, not so much.
Jag hade något som kunde ta mig igenom hela vistelsen. Jag ville ha bra betyg, jag ville hem efteråt och jag hade en hel underbar stad att utforska.
Nu vet jag att jag har jobb fram till jul och en uppsats som måste bli klar. Någon gång. Sätter jag en deadline vet jag att jag kommer att nå den bara för att rusa förbi tills jag inte ser den ens med kikare.
Ska vi börja puscha varandra?
ReplyDeleteJag är likadan. jag gör småstunder hela tiden med plugget men i slutänden känns det inte alls som jag kommer någonstans, så fort jag nås av den där Belfastångesten går jag och gör något annat istället för att plugga för jag kan inte hantera den längre verkar det som. kanske är förstörd?
Saknar dig sötaste.
framför allt på gymmet, stället kryllar av småsmå kvinnor i säkert xxs :S
Puss
Det är så vidrigt jobbigt att inte ha någon att plugga med! Jag tänker hela tiden "mañana mañana" trots att jag inte borde skjuta på det mer. Jag tror att Belfastvistelsen tog mig över gränsen - jag tycker inte att det är roligt att plugga längre.
ReplyDeleteSaknar dig med snygging. Både som studiekamrat och gymkompis.
Det är lite svårt just nu.
Pusspuss.