Lets forget 2012, Happy New 2013.

So.
It's 2013 now.

2012 was the year...

• ...I moved to Gothenburg.
• ...I had 14 866 visitors to this blog. Impressive, eh?
• ...that I discovered Doctor Who and Sherlock and thereby had my life enriched.
• ...I discovered new friends.
• ...I became a Tumblr addict. It. Never. Ends. I can't even...
• ...one of my best friends and I went to New York together to celebrate our decade of friendship.
• ...I cut my hair off and loved it.
• ...Diablo III was released, I got it and I wasn't very impressed. I'm still playing occasionally and am still not impressed.
• ...I got a new job.
• ...I became an aunt for the third time in my life.
• ...I didn't go to The Medieval Week on Gotland.
• ...my tattoo got a little bigger.
• ...I started following the awesome John and Hank Green on Youtube (Vlogbrothers). DFTBA.
• ...my wait for The Hobbit finally came to an end.
• ...the world was supposed to end too but... didn't.

All in all a year like any other I suppose.

For 2013 I'd like more of everything that's good. A lot of great movies coming up this year. I've decided to go to Gotland this year because I'm actually missing all that medieval fun and it's their 30th anniversary. A bigger tattoo perhaps? Yeah. Time will tell. I'll finally get my university degree.

Stay nerdy my friends and lets make 2013 a year to remember.

Precioussss...

Did I buy this? Yes. Yes, I did.
I sense a certain Hobbit fever going around right now which I'm not completely comfortable with. I feel my expectations going through the roof and I really don't want all that to fall flat. I'm scared that I won't like it. The Hobbit isn't a particularly long book and to make not one, not two but three movies out of it... I don't know. It's been a very tedious nine years since The Return of the King premiered - the movie I went and watched three times at cinemas despite it being three hours long and an almost constantly empty wallet - and I know that my inner Ringer will explode with pleasure within the first ten minutes. No. Make that five minutes.

Week 32

The truth is that the coming week will probably be one of the toughest weeks of my life for the past ten years or so. I will have to work my regular job while taking care of my parents’ house with four different species of animals apart from the normal household stuff.

I attended the Medieval Week on Gotland (the largest medieval festival in Sweden) for the first time in 2005 and have attended every year since. It’s been a tradition, some years more to my liking than others but mostly that one time of year when I could pretend to be someone a little different from myself and meet new and interesting people that knew nothing about how boring I really am. It never turned out much like that, though I have made friends there that I generally don’t meet at all during the other 51 weeks of the year and it’s always that much greater seeing them after all that time.
And lets face it, I get to play princess in all the lovely dresses I make for eight whole days in the year and be out all night with my friends.

Last year I promised myself it would be the last year I’d attend out of tradition. I made a promise I wouldn’t go back until I ached to go there and ached to make clothes I’d be proud of, which is of course the reason I’m not there right now as the Medieval Week’s opening celebrations are about to commence in the lovely Visby of Gotland.

My parents and my older sister are at The Medieval Week as we speak. I don’t know what pisses me off more; that I recommended it to them or that I’m stuck guarding the house. I have a variety of issues with being on my own and would normally just sit on my wide ass when I’ve dealt with my chores but whenever I’m alone in the house I can’t seem to sit still for more than a minute at a time. I can’t even take the time to sit down to eat. I see all the worst scenarios flash before my eyes and imagine the oncoming catastrophe.
It usually goes well.

Also, I want to cut my hair.

Året 2011

Det blir svårt att sammanfatta året 2011 på ett bra sätt men eftersom alla andra har sammanfattat sina år så ska jag också göra det.

Året började verkligen skitdåligt och jag var bitter och arg genom hela januari (det var bittert så det osade) och februari (då jag ångkokade mina fingrar) men så där i slutet av februari var det scifi-mässa och i mars RFSL Ungdoms Årskongress. Det var som en injektion av regnbågar så i april började jag känna mig lite bättre och det fortsatte i maj.
I juni såg jag Stephen Lynch på Lorensbergsteatern i Göteborg. Juli är en månad man egentligen bara tar sig igenom fortast möjligt (fast jag drog ändå iväg till dessa blöta Kungahälla Medeltidsdagar) för sen kommer augusti med Medeltidsveckan och vad det innebär efteråt.

Jag beslutade mig för att ta mig tillbaka till skolan igen efter över ett år inom äldrevården. Jag saknar definitivt inte att kravla mig ur sängen innan klockan 06:00 på morgonen men saknaden av lönen är enorm såhär när man går på CSN-bidrag.

Men före skolstart fick jag panik och drog iväg en sväng till London med Lucy i slutet av augusti. EPIC. Men piercingen jag fixade i Camden (en rook) gick åt helvete.
Så jag testade en intim variant istället. Den är geni(t)alisk.
Men skolan då? Jag upptäckte i september att pendling med buss inte är skitkul när det finns bieffekter. I september gjorde även mohawken comeback i mitt liv tillsammans med nya glasögon.
Sedan var det dags för scifi-mässa igen i oktober! Första gången det varit två scifi-mässor i Göteborg på ett år och det gick strålande - det säger jag mest för att jag fick en autograf från Jenette Goldstein.
I november åkte jag på RFSL Ungdoms Medlemsträff och jag har aldrig i mitt liv haft sådan träningsvärk i skrattmusklerna.
Så kom då december och året rullar in mot slutstationen. Känslorna går i cirklar för december har varit en händelselös månad. Vilket syns på bloggen eftersom 90% av inläggen handlar om film eller tv-serier om det inte handlar om min ensamma bitterhet.

Jag har upptäckt mer om mig själv. Jag har läst en massa böcker (49 st) och sett en galen mängd filmer (jag slutade räkna vid 180, det var i våras). Jag har köpt en massa vackra skor. Jag accepterar mig själv mer. Jag har blivit mer engagerad i RFSL Ungdom vilket jag absolut ska fortsätta med 2012.
Nästa år ska bli ännu mer kick-ass, jag ska inte be om ursäkt för att jag är den jag är när jag är det, jag ska bli mer påläst om historiska händelser, nutidsfrågor och nördvetenskap. Jag ska älska mer, jag ska kramas mer och jag ska skratta mer men jag ska fortfarande bli upprörd och brinna för mina intressen.

But enough ranting, it's time for celebration!




A Happy New 2012 To Everyone!

Random vardagsinlägg...

...för att det slutat vara snöstorm, solen skiner, jag är ledig hela helgen, jag äger just nu 32 par skor, det är två veckor till Sci-Fi-mässan i Gbg och vi är redan halvvägs till Medeltidsveckan.
Dessutom har jag redan suttit en stund i mitt kalla lilla sy-rum idag och börjat sy om en lång väst jag har liggande. Det är en julklapp som jag aldrig använt så nu efter två år så syr jag om den för att den ska passa. Till något.
Promenaden på en timme med hundarna (och Paolini's bok Brisingr i öronen) var också välbehövd (även om boken är rätt dryg och förklarar varför fantasyn ofta räknas till ungdomslitteraturen).
Jag ignorerar min förkylning med oväntat effektivitet och det faktum att jag verkligen behöver tvätta, färga och klippa (möjligen raka av helt och hållet) håret. Pronto. Jomenvisst, för det kommer ju att hända.
Å andra sidan har jag kommit igång med min födelsedagspresent till en viss Fröken Fisk och fortsätter lyssna på Magician's Gambit av Eddings medan jag försöker varva Torchlight.
Busy, busy, busy.
(Lägg dock märke till att inget av ovannämnda har med c-uppsatsen att göra. Den har jag inte tid med mellan de stunder då jag gör mitt bästa att glömma den.)

Tillägg:

Drömde om gamla klasskamrater från högstadiet idag på morgonen. Det var både roligt och dåligt - roligt för att vi var samlade för att äta en enorm buffé (mat är alltid bra, buffé ännu bättre) och dåligt för att högstadietiden knappast var en tid man saknar nu (då envisades jag med att vara blond och försöka passa in trots att det aldrig fungerade men man lär sig med tiden).

Nu jävlar

Vakna 5:35.
Åka till jobbet.
Jobba 7:00-16:00.
Köpa kombinerat gym-/simkort.
Simma 16:20-17:00.
Palla plommon.
Åka hem.

Känns inte som om jag gör annat än jobbar, äter eller bara slöar numera, alltså var det därför jag drog och köpte gymkort idag. Jag är helt enkelt för snål för att inte använda det nu när jag väl köpt det. (Nu ska sommarkilona bort!)
För övrigt så var det intressant att känna doften av klor igen efter att ha undvikit det sen Belfast. Får väl erkänna att det inte tog särskilt lång tid innan man slutade tycka att det var charmigt att badrummet luktade badhus så fort man hade spolat vatten i någon av kranarna.

Fancy a cuppa?

Ibland gillar jag Britannien lite extra.
Speciellt när Moo-Ma och Moo-Pa smusslar med sig brittiska téer i episka mängder som jag från början smugglade till Sverige i paket via posten från Nordirland. It takes me back to the Belfast days like a smack in the face.


Nu kan jag inte sluta dricka det.

Och hemtjänsten har sabbat min solbränna. Bonnabränna, mmmm.

Håret

Jag känner mig snaggad, alternativt 12 år gammal (att bli klippt av sin mamma gör det mot psyket), och är fortfarande arg över förlusten av håret. Jag har inte varit såhär korthårig sen jag hade så kort hår i nacken att frisörskan rakade bort det kortaste och det är ganska exakt 4 år sen. Det låter lite skrämmande och det är det.

Ändå känner jag att jag behöver förklara varför jag är så arg.

Hår är en del av fåfängan eftersom det är ett uttryck av identitet och viktigt för våra utseenden. Inom hinduismen är fåfänga så omoraliskt att man i sin hängivenhet till gudarna rakar av sig sitt hår flera gånger under en livstid. Ett värdefullt offer till gudarna likväl som ett tecken på tillgivenhet.

För mig är hår viktigt.

Att man tar hand om det och att man vågar uttrycka sig genom håret.

Jag har velat ha långt svallande hår sen jag var 13 år gammal för att det för mig är ett tecken på kvinnlighet, skönhet och ser väldigt friskt och somrigt ut (dessutom råkade The Fellowship of the Ring ha premiär samma år och det fanns för mig inget kvinnligare än Galadriel). Ändå har jag testat en del hårstilar sen dess för att jag saknat den väsentliga tjockleken man behöver för att ha långt hår. På senare år har den genom fantastiska mängder silica ökat.

Kvinnlighet.

Den här sommaren hade jag hoppats på att också se sådär läskigt kvinnlig ut med långt svallande somrigt hår som jag gjort mitt bästa att ta hand om den här våren endast för det syftet vilket gör att när någon klippte av håret blev jag automatiskt förbannad.

Någon tog mitt hår.

Så just nu står valet mellan ännu en sommar av uppsatt och tråkigt hår, en sommar ständigt klädd i hatt eller inköp av peruk. Jag funderade hastigt också på att sy en uppsjö av 50-talsinspirerade kläder för att kunna springa omkring som (en något fylligare) Audrey Hepburn...

...eller valfri karaktär av kvinnokön ur Pleasantville.

Lockande.

Händelseförlopp

Helt plötsligt fångas jag i en djup kram och hon börjar prata i mitt öra.
"Du vet att du inte behöver tala med mig om det, men tjejen, vad hände egentligen på Irland?"
Jag känner hela min kropp stelna. Har jag verkligen förändrats så mycket sen förra våren? Är det så tydligt? Hur tydligt? Kan hon se rakt igenom mig och min pedantiskt nyuppbyggda fasad?
"Nä, jag litar inte på folk" svarar jag när jag bryter mig loss. Inget bra svar. En undrande blick frågar mer än det jag vet att hon kommer uttrycka med ord så jag fortsätter.
"Jag var ensam väldigt mycket."
Allt kommer tillbaka, minnen väller fram i horder men jag trycker våldsamt ner det igen med ett leende. Lägger ännu en tegelsten i fasaden och går vidare. Mumlar för mig själv att allt är som det ska för det ordnar sig till slut. Människor förändras. Eller gör de det?
Allt är som det ska.
Allt är som det ska.

Uppsats nu.

Shit

I swear, I feel like I'm about to die.
Det var alltså en bra kväll igår.

Livets stora frågor

"Vilka av mina åtta par skor ska jag ha idag?"
"Matchar knästrumporna jag har på mig verkligen min tunika?"
"Vilken Ben&Jerry's-glass ska jag prova idag?"
"Vilken restaurang har godast lamm?"
"Hur ska jag ha håret idag?"

Så många svåra frågor här i livet.
Just nu kan jag inte sova för att jag (hör och häpna) ser fram emot att gå till frisören imorrn. Innan jag själv tröttnade på hårtoppar som såg ut mer som små häxkvastar och fick fram IKEA-saxen såg det ut dom om det gått en dödsmatch mot en galen elvisp och jag kom på hur mycket jag vill förändra mitt hår (igen). För det har jag ju aldrig gjort tidigare. Hrm. Den här gången kan det dock bero mer på att jag är arg på LNU's sätt att behandla (läs som: "veva bort") oss studenter än att jag verkligen tröttnat men...Förändring förnöjer har jag hört. Dessutom vill jag inte vara mitt vanliga tråkiga jag när jag dyker upp på slottet på lördag kväll. Då vill jag inte vara något annat än fab.

Imorgon vill jag gå ut från frisören med en lugg som Liv Tyler's i Pilgrim-reklamen.


Ja. Du hörde rätt. LUGG. Ordet ger en viss nostalgisk bismak av tiden i första klass med ljust våfflat hår, lugg och Mormors rosa stickade tröjor. Inte särskilt negativt.

Deadlines

"I love deadlines. I like the whooshing sound

they make as they fly by."
- Douglas Adams

Don't Panic!

It's not over yet. 1000/3000 words written.

Deadline's thursday.

Alasdair MacIntyre

"Deprive children of stories and you leave them unscripted, anxious stutterers in their actions as in their words."

Keep reading, both to yourself and your loved ones.

Love your books.

Oh, so tired

Ibland kan jag fortfarande komma på mig själv med att tänka att jag mycket hellre fötts som en man, precis som jag spenderade de tonår då jag tyckte att allt med min kropp var det äckligaste som existerade med att tänka. Det är de här gångerna jag verkligen inte vill vara med, de gångerna då de saxar kvinnor kan sticka i varandras ryggar blir lite för vassa under alldeles för lång tid. Jag har upptäckt att det fanimej inte är enkelt att vara kvinlig, många gånger är det rent ut sagt omöjligt att ens vara i närheten. Höga klackar, smink och vackra klänningar i all ära men att kunna lösa sina konflikter genom att plantera en näve i ansiktet på sin opponent och sen glömma allt tilltalar mig konstigt nog mycket mer än alternativet.

Gårdagens utgång började bli riktigt fantastiskt trevlig runt midnatt inatt. Det var då vi äntligen satt på ett ställe utan öronbedövande hög musik, utan sådär 15 pers/kvm men som däremot hade irländska män som köpte det ville dricka åt oss och betalade för taxiresorna. Vid 4:30 imorses var jag hemma på Elms igen med ett jätteflin på läpparna och smärtande fötter.

Det har satt sina spår för idag är jag bakis. Och jättetrött. Icke att förglömma.

Idag är med andra ord mjukisbyxans heliga dag med massor av té, läsande, vatten och cola.

Klagosång

I Storbritannien renar man även sitt vatten med klor. Jodå, det har man upptäckt. Det räcker med att man spolar i toaletten så luktar hela rummet badhus. Tänk då på hur det luktar när man har duschat.

Jag hittade för övrigt EN, säger EN, müsli på Tesco utan mjölksocker i. Jag är mycket skeptisk.
Och bara soya-produkter till alla andra behov. Det börjar att bli mer än lite svårt att inte bli irriterad när det kommer till just den biten, man får helt plötsligt färre möjligheter än tidigare vad gäller mathållning. Jag tror att det kommer att lösa sig ändå men det är trevligt att få klaga av sig lite.

Det är tomt på studenter här i Elm's Village än så länge, men jag har fått reda på att de flesta kommer hit först på lördag så då kommer hela stället att leva upp. Hela området talar om stor brist på boende människor.
Däremot var puben helt full at glada människor ikväll! Live-musik, öl och massor av trevligt folk. Jag var som finken i himlen så att säga.

Mitt rum luktar lite chokladaktigt utav doftljusen jag köpte på IKEA just som jag skriver det här inlägget. Måste få säga att det höjde mysfaktorn betydligt bara att få in de där tre små ljusen.

Trots all min klagosång så är det faktiskt en sak som höjer sig över alla andra bra saker (ja, det finns andra bra saker här än Guinness) och det är vädret - vi har haft strålande solsken sen landning igår. Det är helt fantastiskt att få se Belfast i sin bästa dager när man precis anlänt.

Och sist av allt något för alla Black Books-/Bernard Black-älskare; Jag har noterat flera bookshops inom gångavstånd och lokaliserat alla Oxfam-butiker.
Det är ingen som förstår min entusiasm. Jag känner mig ensam på den punkten.

Nu jävlar

Ingen mer mesighet, nu SKA det bli av!
Har man varit sugen på en piercing i två år borde man ta tag i saken, eller hur? Eller?

Nostalgi är för övrigt att få fram sin första vikingatida dräkt och att åter minnas när man var i åldern 6-9 och drack ur det där minimala dryckeshornet Moo-Pa ordnade med.