Screw this

I am now going to watch a sad movie so that I can cry uncontrollably while pretending it's not really about my miserable existence. Tomorrow I'll be the one with the swollen red eyes trying to explain to my boss that yes indeed I would love to extend my contract, yessir, I would.

Stay nerdy everyone, and Don't Forget to be Awesome.

My feels

Yes.
You guessed it right; I'm not in the best of moods and will probably continue being a complete and utter wanker for a few more days (weeks if we’re unlucky) if nothing entirely awesome happens. We all go through these episodes of hating everything and everyone now and again and for me it includes isolating myself and watching a lot of Black Books. That is unless I'm spewing profanities at people because I’m forced to crawl out of my dungeon for lets say... work... or school.
I thought that moving into a bigger city would turn my life around and everything would be nice and shiny. I got myself a job and liked it for about three days until my colleagues started whispering behind my back. As a geek I’ve always liked school but instantly had issues with my classmates when I got back to university about two weeks ago. The uniformity of the group is astounding and if I’m the most peculiar there is, something’s gone wrong because I’m really not that peculiar.
Well, now I am.
To top all that off I’ve had to reevaluate what I think people want from me; whether it’s physical or intellectual. It can’t be described as pretty.
I’m shook-up and disappointed.

A word of caution should be given to anyone who wants to give me advice on dealing with this world-suck - please, don’t bother as it'll only exacerbate things. Don't tell me what to do. For your own good.
You want to make things better? I like drinking tea and eating cake. I have this ridiculously huge appreciation for nerds – preferably Whovians, Potterheads, Sherlockians, SuperWhoLockians, Browncoats and Star Wars nerds or anyone who can quote at least three things Dylan Moran has ever said. I’m generally inclined to like people who care about me, not because I should entertain them when they’re bored but because of genuine affection.
But maybe that’s just me.

Offended? You better watch this.

I hate essays

I like sitting in a cramped hall for six hours together with 150 other sweating students with an extremely high level of anxiety issues. Essays make want to jump through a window. Not my window sadly because I'm on the second floor with a barely ten feet drop to the ground. I don't have the discipline for this kind of shit. It involves a lot of sitting by a computer which can tempt me to stray to various internet pages much more interesting than religious ethics. Which of course should be what I'm writing about right now and not this.
I took a year off work because I know myself to be a lazy bastard who'd rather make money than study. Knowledge is beyond awesome but it can't buy me a seat on a plane to New York. I've been working my ass off every summer since I was 16 to save up money for things I enjoy. Like the car I bought. My books. My corsets. My shoes. My movies. My comics. My... stuff.
In order to have a job at all this summer I had to start working two weeks ago to introduce me to my new work assignments. It collides perfectly with the end of semester and exam weeks. So here I am. With three days to go until I have to give them my essay I have two pages and I need nine.
I'm screwed.
But I need to give it a try.
Worst case scenario - I fail the course. Which means that I have to do it again in August. It's not the first time though.
Cheers to that.

The love-life

This describes my love-life. In case you're interested.

It makes me a little... bitter. And a little... tense.

Life - it kinda sucks eh?

Scott Pilgrim sure knows how to put it.
Lite för mycket just nu. Lite för mycket som jag borde ha gjort men som inte har blivit gjort. Lite för mycket som inte går som jag vill att det ska gå. Lite för mycket som förvirrar. Lite för lite tillgångar. Mycket för lite tid över till att umgås med folk jag tycker om.

...AAAAAAAAAAAAAH!

Essay sent. Anxiety deluxe.
Now for a weekend in the spirit of scifi. I'll start with listening to the Browncoats Mixtape.

It's sunday (no shit Sherlock)

It’s a weak day. On helluva party last night though. I knew I had fun because my headache tells me so.

And to top all that off I had to be all serious and organized enough to join in on a very important meeting with the rest of the board members in the LGBT youth alliance district I’m in (a district of the Swedish Youth Federation for Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender (LGBT) Rights ). It went swimmingly well and we had a lot of fun working on what we're planning on doing next.

It feels a lot better now than it did earlier today but oh brother, someone give me some fizzy-good-make-feel-nice! 

Under pressure

I’ve been terrified of my blog since Valentine’s when I logged in and glanced at my visitor stats. They were quickly racing skywards at five times the speed of before. Since that I haven’t dared to write anything. People might expect something witty and I’m just not capable of that. Being crushed underneath your self-made expectations is the worst a person could ever suffer from. It’s also very common.

But let us leave that and focus on art instead. I’m going to mention Diablo III.



No, I’ll spare you a dive into yet another rant about the dawdlers of Blizzard but instead I’ll hand you a link to what Diablo III could have looked like. Judging from what I see and what I can read, it looked much like Diablo II and since that’s not what the fans wish for it had to be altered. All honour to Diablo II but it needs more than a touch of make-up to be pretty and interesting again. 3D and more flashing dabs of colour might be exactly what’s needed. Also, there’s “hope” that Blizzard releases Diablo III later this year. For their sake, I hope that particular piece of info is correct.

It’s less than a week until The Scandinavian Sci-Fi, Game and Film Convention in Gothenburg and for the first time I’ll be there both days of the duration of the convention (leaving time to see friends I haven't seen in ages) because for the first time since I started going in 2008 I’ll get my salary before and not after the convention. Double awesome.

Btw, boiling water is hot and steam is hotter. Two of my fingers on my right hand are scalded and (was) blistered (before they popped). Right now, my anger isn’t about that it happened at all or that it’s constantly stinging but that it’s my right hand and not the left. I could have lived with it if it had only been my left hand. My right hand is too valuable for this.

And btw2, Scott Pilgrim vs. the World is an awesome (and hilarious) movie. See it.



Notice that Edgar Wright who also directed the tv-series Spaced and the movies Hot Fuzz and Shaun of the Dead is directing this. Amazing man.

Who’s this Valentine dude anyway?

I’ve done an 11-hour shift today.

It’s Valentine’s Day and the wrinkly dinosaurs at the nursing home I work at got more love letters than I did. Not that I care. No, I don’t care about the dozens of phone calls you’ve had today from the people who likes you and no, frankly I couldn’t care less about the rose/roses/messages/cards you got. I’m not bitter and I’m not angry about it. Between you and me, I know exactly why no one has bothered to wish me a Happy Valentine’s Day. It’s because there is no such thing. Valentine’s Day is specifically engineered to make people feel like underappreciated failures in order for us to eat more sweets and buy more stuff that’ll make us believe we feel better. In reality, it’ll only make us feel worse. Much worse. We know this, yet we do it anyway.
Capitalism rests on vicious circles of this kind.
Besides, personally I feel like everyone has better things to do than wishing me – the most ungrateful twat you’ll ever have the opportunity not to speak to when it comes to emotions as I’m emotionally incapable – a good day.
At the moment, for me there’s “bad days” and there’s “awful days”. On a bad day I’ll be tired at work, and on an awful day I’ll be tired at work the day after everyone I know are having fun until five in the morning.

It’s on days like these I feel even more alien than I usually do.

Partaaaay

Yesterday: Awesomeness. As promised, my friends got me shitfaced.
Today:


Yeah. We all know that feeling.

Whatcha doin' four-eyes?

Har fått mina ögon. Tråkigt när man måste fråga efter dem när man blivit lovad att någon ringer upp vid färdigställning. Aja, nu är de klara i alla fall. Och jag är lämnad fattigare än fattigast. But nerd will be nerd and "Whores will have their trinkets."


Nu ska jag vänja mig vid hur tunga de är också.

Och nu, sist men inte minst, exakt så jag känner inför min ofärdiga uppsats: "I'm a quitter. I come from a long line of quitters. It's amazing I'm here at all."

Håret

Jag känner mig snaggad, alternativt 12 år gammal (att bli klippt av sin mamma gör det mot psyket), och är fortfarande arg över förlusten av håret. Jag har inte varit såhär korthårig sen jag hade så kort hår i nacken att frisörskan rakade bort det kortaste och det är ganska exakt 4 år sen. Det låter lite skrämmande och det är det.

Ändå känner jag att jag behöver förklara varför jag är så arg.

Hår är en del av fåfängan eftersom det är ett uttryck av identitet och viktigt för våra utseenden. Inom hinduismen är fåfänga så omoraliskt att man i sin hängivenhet till gudarna rakar av sig sitt hår flera gånger under en livstid. Ett värdefullt offer till gudarna likväl som ett tecken på tillgivenhet.

För mig är hår viktigt.

Att man tar hand om det och att man vågar uttrycka sig genom håret.

Jag har velat ha långt svallande hår sen jag var 13 år gammal för att det för mig är ett tecken på kvinnlighet, skönhet och ser väldigt friskt och somrigt ut (dessutom råkade The Fellowship of the Ring ha premiär samma år och det fanns för mig inget kvinnligare än Galadriel). Ändå har jag testat en del hårstilar sen dess för att jag saknat den väsentliga tjockleken man behöver för att ha långt hår. På senare år har den genom fantastiska mängder silica ökat.

Kvinnlighet.

Den här sommaren hade jag hoppats på att också se sådär läskigt kvinnlig ut med långt svallande somrigt hår som jag gjort mitt bästa att ta hand om den här våren endast för det syftet vilket gör att när någon klippte av håret blev jag automatiskt förbannad.

Någon tog mitt hår.

Så just nu står valet mellan ännu en sommar av uppsatt och tråkigt hår, en sommar ständigt klädd i hatt eller inköp av peruk. Jag funderade hastigt också på att sy en uppsjö av 50-talsinspirerade kläder för att kunna springa omkring som (en något fylligare) Audrey Hepburn...

...eller valfri karaktär av kvinnokön ur Pleasantville.

Lockande.

Jävla tuttar

Var på Change idag men var nog inte riktigt så förbannad över den bristande kvalitén på deras utbud som jag trodde eftersom jag varken skrek eller svor åt butiksbiträdet utan glatt köpte tre nya bh'ar för en galen summa riksdaler. Dock upptäckte jag att emedan min bakdel blivit mindre och byxor är lättare att trä på denna kropp byggd av socker så har bysten tyckt om det där med att gå på gym 3-5 ggr/vecka och beslutat sig för att växa lite till.
När man har en stor byst (inget eget val kan tilläggas, jag valde INTE att ha giga-tuttarna från Helos) så tvingas man till att köpa stabila bh'ar för att spara på ryggen och jobba emot tyngdlagen. Då tycker jag att det minsta man kan kräva är att det inte går sönder efter 1-2 användningar. Min h-kupa kostar mig pengar jag inte har.
Jag vet inte om jag ska gilla det eller få ännu mer ångest över att dagarna då man kunde inhandla bh'ar på H&M och Lindex för 129 spänn styck är long gone.
Men ja, det var vad jag ville dela med mig idag.
Jo, det är nog lite ångest faktiskt.
Mitt VISA-kort svider.

Fikan med Marie var trevlig i alla fall.

Händelseförlopp

Helt plötsligt fångas jag i en djup kram och hon börjar prata i mitt öra.
"Du vet att du inte behöver tala med mig om det, men tjejen, vad hände egentligen på Irland?"
Jag känner hela min kropp stelna. Har jag verkligen förändrats så mycket sen förra våren? Är det så tydligt? Hur tydligt? Kan hon se rakt igenom mig och min pedantiskt nyuppbyggda fasad?
"Nä, jag litar inte på folk" svarar jag när jag bryter mig loss. Inget bra svar. En undrande blick frågar mer än det jag vet att hon kommer uttrycka med ord så jag fortsätter.
"Jag var ensam väldigt mycket."
Allt kommer tillbaka, minnen väller fram i horder men jag trycker våldsamt ner det igen med ett leende. Lägger ännu en tegelsten i fasaden och går vidare. Mumlar för mig själv att allt är som det ska för det ordnar sig till slut. Människor förändras. Eller gör de det?
Allt är som det ska.
Allt är som det ska.

Uppsats nu.

Guilt trip

Anledningar jag mottagit till varför jag borde vara klar med uppsatsen om två veckor:

• Jag "får ha opponering när de andra har det" - sant, kan vara trevligt att befinna sig i gott sällskap.
• Jag "får ta examen till skolans examenscermoni" - should I really give two shits about that?
• "Det är dumt att dra ut på det" - sant, det ska bli väldigt skönt att vara av med det.
• Jag "har lånat massor av pengar för att skaffa" mig "den här utbildningen" - don't you think I know that?!
• "Dags att bli klar nu efter 3 år" - klart att det är, jag är så trött på skolan att jag kan kräkas.

Och den bästa:

• "Skolan får pengar först när" jag "tagit examen".

Jag är ledsen, men jag kunde verkligen inte bry mig mindre om huruvida skolan får pengar för att jag tar examen. Vad mig anbelangar så förtjänar inte Linnéuniversitetet ett enda ruttet öre för min utbildning - skicka det till Queen's University i Belfast istället. De vet hur man får människor att vilja vara i skolan och kanske även prestera något.

Låt mig presentera ännu en anledning till varför Linnéuniversitetet inte riktigt fyller mina förväntningar: biblioteket. Jag fick genom Moo-Ma reda på att jag fått ett brev (SNIGELPOST??!) som berättade att jag har en bok som numera är försenad. Boken skulle in den 7e. Brevet skickades 9e. Brevet ankom 11e. Jag lämnar tillbaka den imorgon. Jag kommer inte att betala en krona.
Jag gör det bara inte.

När saker ska undvikas...

...så ska de undvikas ordentligt.
I måndags gymmade jag, igår var det spinning, idag spinning, imorgon gymmet och på fredag får vi se vad som hittas på på Friskis för min del. Men om allt går som planerat på blir det något varje vardag terminen ut. Resultatet får vi titta närmare på då.
Som om det inte vore nog så letar jag sporadiskt under dagarna recept på pajer och omeletter. Mitt plötsliga intresse för matlagning är lite... oroväckande faktiskt. Igår gjorde jag pannkakor på kokosmjölken jag hade stående. Uppfinningsrikt. Gott som tusan. Nu måste jag köpa mer ägg.
Imörrn bliré kanske paj té meddá dårå.
Sist i inlägget, men inte minst, kan jag i alla fall nämna elefanten i rummet: Jag ville ge plugget lite tid idag efter fikan med gänget eftersom det negligerats under så lång tid. Idag lyckades jag ta mig in i C-uppsatsmappen på datorn innan jag mådde illa och tog ännu en paus. Starkt jobbat om jag får säga det själv.

Moo-Ma, I'm coming home

Ja, så är det.
Ska Hem en sväng till Syster, Moo-Ma och Moo-Pa. Behöver rensa ut det allra sista av New York-luften ur lungorna och kanske hitta motivation till att gå vidare och avsluta den här terminen på ett hyfsat värdigt vis.
Jag behöver klura ut vilka mina vänner är, vad det är jag söker så febrilt efter och hur stark jag egentligen är.
Om 1½ månad är det dags att ta farväl av Kalmar. Det är nog på tiden.

Planering

Jag sparar pengar till min resa till New York fast det märks verkligen inte på hur snabbt pengarna försvinner från kontot. Den resan har gjort mig pank utan att jag ens åkt än.
Resa t/r Kalmar - Stockholm fixad.
Resa t/r Stockholm - Arlanda fixad.
Resa t/r Arlanda - Newark fixad.
Resa t/r Newark - New York kvar att betala.
Metrocard till hela veckans resor kvar att betala.
Och sen är det ju mat, dricka och inträden + taxi.
Imorgon blir det till att lösa in depositionen jag fått tillbaka från QUB och växla till sig några dollar.
Kan behövas.
Fattig som ett hjon.

Näfan

Jag är redan ruskigt trött på att vara sjuk så för ungefär en timme sen bestämde jag mig för att inte vara sjuk mer. Jag kommer härmed att trotsa min röda näsa och raspiga hals och skita i konsekvenserna. Jag kan inte se att någon av de konsekvenser jag kan komma på såhär på rak arm (inkl. röstlöshet, lunginflammation och hjärtmuskelinflammation) är särskilt negativa i skenet av den aktuella sinnesstämningen. Så imorgon blir det tidig morgonpromenad för att hämta cykeln som fortfarande borde stå vid tågstationen och om jag tar vägen över Tegelviken så kan det bli ungefär en timmes rörelse. Kanske lite mer.
Mest för att jag är arg. Mycket. Arg på mig själv.
Jag provade ett par byxor idag som jag köpte precis när jag flyttade ner till Kalmar igen och då när jag köpte dem satt de perfekt, till och med lite löst, nu är det precis att jag kan använda dem utan att det ser dumt ut för att de är för små. Mina mått är helt åt helvete numera och jag vill inte ens tänka på vad jag har gått upp i för viktklass.
Jag behöver verkligen arbeta upp diciplinen. Det finns inte en chans i helvetet att jag kan fortsätta såhär för då kommer jag att rulla fram innan sommaren hunnit anlända på riktigt.
Varför räcker inte självhat när man vill förändras?
Jag kan inte sluta tänka på mat. Den jag äter, den jag just åt, det jag tänker äta, den jag inte äter, den jag äter trots att jag inte borde vilket är mer än vad som är önskvärt. Allt kretsar runt den. Hälsosamt - knappast. Jag behöver en rutin som tar bort tankarna från den där förbannade maten eller helt enkelt en övervakare som följer med när jag handlar mat... alternativt en tvångströja eller kylskåp och skafferi med tidslås eller två vakter med stora yxor.
Jag hatar helger och röda dagar och ändrade öppettider.
Jag hatar att jag inte har en egen löpmaskin. Har du en över så hör av dig.
Min blogg borde inte heta -Defender of Nerdiness-, den borde heta -Obsessed-.
Och inte så lite heller.

Om det fortfarande är fint väder imorgon så ska det efter promenaden bli en massa läsande på balkongen.

Peka med hela handen

Har varit på handledarmöte idag angående uppsatsen och det var en trevlig upplevelse ångesten till trots. Min handledare är helt klart en sympatisk karl som kan handskas med studenter.
Har alltså äntligen kommit underfund med vad jag ska skriva om. Tänk Kd, sexualpolitik med fokus på HBT-frågor sen 80-talet och det där med att säga en sak utåt för att visa en vacker yta medan man gör en annan praktiskt.
Det kan funka.
Efter det drog jag självklart till universitetsbiblioteket för att låna böcker. "Kalmar - Referens", "Kalmar - Referens", "Kalmar - Referens". Jag var lagom road. Därefter tillbringade jag nästa 10 minuter med att fjärrlåna böcker från Växjö eftersom jag älskar (akta dig för sarkasmen, den fräter) att sitta på Kalmars universitetsbibliotek.
(Anledningen till att jag poängterar att det heter universitetsbibliotek är för att Kalmar var så jävla kåta på att bli universitetsklassade att de offrade kvaliteten på sina utbildningar endast för en titel. Nu har de sin titel. Och alla utlåningsbara böcker finns i Växjö.)
Resultat: lånade tre böcker, fjärrlånade fyra och reserverade en sista. Jag ska plugga i påsk, vad ska du göra?

Och nej, det var inte jag som köpte en bowler hat i hattbutiken i Kalmar som just nu har utförsäljning på hela sitt sortiment. Skulle jag?
Jag har för övrigt ett jättehuvud.