Jag ska inte hymla med att jag var livrädd när jag vaknade upp i fredags morse och insåg på riktigt att jag verkligen skulle iväg till Gävle för RFSL Ungdom Kongress 2011. Även om det var första gången för min del som jag följde med på något i den här stilen visste jag att allt skulle gå bra med innehållet med alla beslut som skulle fattas angående uppdaterat principprogram, verksamhetsplan och en helt ny policy mot rasism bland annat men hela hon/han/hen-indelningen gör mig fortfarande svettig. Jag vill absolut inte förolämpa någon genom ett enkelt men oh så viktigt pronomenmisstag. Kanske låter trivialt men i mina öron gör det inte det.
Efter bil-tåg-tåg-buss-resa och en hel massa svordomar över en värkande bakdel var man framme och jag stirrade helt förstummat på en grupp människor skapta av ren skönhet. Det var inte två som var lika och alla visade sig som de var, alla var i sitt esse. Som ett skott i pannan kom känslan av att jag ändå är (trots alla försök att förneka det) smärtsamt följsam med heteronormen vårt samhälle fortfarande håller fast vid. När jag kröp ner i sovsäcken samma kväll var jag skeptisk men hoppfull och när jag vaknade var jag stelfrusen.
Det blev mycket kaffe. Det är ett som är säkert. Det blev också en hel del besvärande stunder då nästan 100 personer sitter i ett litet rum med dålig ventilering och en stor del av dem är totalt ovana vid veganmaten som serverades.
Sammanfattat var hela helgen en karneval av känslor och jag tror att jag var alldeles för chockad av allting för att kunna relatera till det och gjorde därför mindre än jag borde. Det var inte svårt att engagera sig i frågorna och sätta sig in i besluten men att ta kontakt och socialisera… Det är fortfarande inte enkelt, oberoende av vilket sällskap det är som man försöker att komma in i. Att komma till Gävle och upptäcka organisationen RFSL Ungdom var som att kliva rakt in i det gigantiska vardagsrummet där familjen RFSL Ungdom återses. Kramas. Tar hand om varandra. Stöttar. Skrattar. Kämpar för varandra. Jag har liksom precis börjat vänja mig vid tanken att jag kan krama mina vänner precis när jag vill. Å andra sidan hoppas jag på att jag kanske kommer att få bli en av de små delarna som gör RFSL Ungdom så jävla bra.
No comments:
Post a Comment